Då Judas förenade sig med lärjungarna, var han ännu inte okänslig för skönheten i Kristi väsen. Han kände inflytandet från denna gudomliga makt, som drog själarna till Frälsaren. Jesus, som inte kom för att krossa det sönderbrutna röret eller släcka den rykande veken, ville inte stöta bort denna själ, om det blott fanns en önskan att komma till ljuset. Frälsaren blickade in i Judas’ själ. Han kände de djup av ondska, i vilka Judas en gång skulle sjunka, om Guds nåd ej finge verka till bättring. Genom att träda i förbindelse med denne man, gav Jesus honom en plats, där Han dag efter dag kunde föra honom i kontakt med Sin egen osjälviska kärleks utflöde. Om Judas hade velat öppna sitt hjärta för Jesus, skulle den gudomliga nåden ha fördrivit själviskhetens demon från hans själ, och även han skulle ha kunnat bli medborgare i Guds rike.