Då oron och förvirringen i rådsförsamlingen nådde sin höjdpunkt, reste sig Kajfas, översteprästen. Han var en stolt och grym man, myndig och ofördragsam. Många av hans familj stod sadducéerna nära. De var stolta, djärva, hänsynslösa samt fyllda av ärelystnad och grymhet, vilket de dolde under en mantel av förment rättfärdighet. Kajfas hade studerat profetiorna. Fastän han var okunnig om deras verkliga betydelse, talade han med stor auktoritet och säkerhet: ”’Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?’”