Satan hade motarbetat Guds styrelsesätt sedan han startade upproret. Den seger han vann då han frestade Adam och Eva och förde synden in i världen, hade gjort denna ärkefiende övermodig. Inför himlens änglar skröt han stolt över att Kristus som människa skulle vara den svagaste, och att han själv då skulle besegra honom. Han skröt över att Adam och Eva i Edens lustgård inte hade kunnat stå emot hans frestelser när han appellerade till deras aptit. Med samma medel - aptit och begär - hade han besegrat människorna som levde före syndafloden. Genom aptiten besegrade han israeliterna. Han sade hånfullt, att till och med då Guds Son var med Mose och Josua, kunde han inte stå emot Satans makt när han skulle leda sitt utvalda folk in i Kanaan, för nästan alla som lämnade Egypten, dog i ödemarken. Till och med den ödmjuke Mose hade han frestat till att själv ta åt sig den ära som tillhörde Gud. David och Salomo, som hade blivit särskilt välsignade av Gud, hade han lockat till synd och till att dra över sig Guds missnöje med hjälp av aptit och lidelser. Och han skröt över att han nog skulle klara av att hindra Guds plan för att frälsa människorna genom Jesus Kristus.