Det var ett tungt kors för mig att berätta för dem som gjorde fel vad jag hade fått se om dem. Jag tyckte det var jobbigt att se andra bekymrade eller bedrövade. När jag blev tvungen att frambära budskapen brukade jag ofta mildra dem och framställa dem så fördelaktiga jag kunde för den person som de gällde. Sedan brukade jag dra mig undan för mig själv och gråta av ångest. Jag betraktade dem som bara hade sina egna själar att bry sig om och tänkte att om jag vore i deras situation skulle jag inte klaga. Det var svårt att återge de tydliga, skarpa vittnesbörd som jag fått av Gud. Ängsligt iakttog jag vad följden blev och om de som blivit tillrättavisade avvisade tillrättavisningen och sedan satte sig emot (74) sanningen, brukade jag undra för mig själv: Överlämnade jag budskapet exakt så som jag borde? Kunde det inte ha funnits något sätt att rädda dem? Sedan blev jag ofta så bedrövad att jag tänkte att döden vore välkommen och graven en skön viloplats.