Jag är bekant med personer som avlägger en hög bekännelse, vilkas hjärtan är så inneslutna i egenkärlek och själviskhet, att de inte kan fatta det som jag skriver. De har hela sitt liv tänkt och levt bara för sig själva. Att offra något för att göra gott mot andra och att missgynna sig själva för att kunna gynna andra, kommer inte på fråga för dem. De har inte den ringaste aning om att Gud kräver det av dem. Självet är deras avgud. Dyrbara veckor, månader och år går över i evighet, men de har inte fått några goda gärningar nedskrivna i himlen, gärningar som innebär att de offrat något för andras goda, genom att ge mat till den hungrige, klä den nakne eller ta emot främlingen. Detta sätt att ta emot främlingar på är inte bra. Om de visste att alla som försöker dela med sig av sin frikostighet var värdiga, så skulle de själva känna sig föranledda att göra något liknande. Men det är en dygd att våga något. Kanske är det änglar vi tar emot.