I allvarlig och kämpande bön, ropar de till Gud om att Han inte måtte gå förbi dem. Kungarna, de mäktiga männen, den överlägsna, stolta och medelmåttiga människan pressas liksom samman under smärtans, övergivenhetens och eländets obeskrivliga tryck. Ängsliga böner pressas från deras läppar: Nåd! Nåd! Fräls oss från en kränkt Guds vrede. En röst svarar dem med fruktansvärd tydlighet, stränghet och majestät: ”Därför att jag har kallat er och ni har vägrat, därför att jag har sträckt ut min hand och ingen brydde sig om det, utan ni har betraktat mina råd som utan värde och inte ville ta emot några tillrättavisningar, därför kommer jag att le åt er olycka och göra narr av er fruktan, när den kommer”.