Jag skriver nu mer fullständigt ut volymen Den stora striden, som innehåller berättelsen om Satans fall och hur synden fördes in i världen. Jag kan ha en mer levande förnimmelse av den stora striden mellan Kristus, ljusets Furste och Satan, mörkrets furste, än jag någonsin tidigare har haft. När jag ser hur Satans olika bedrägerier omfattar att leda felande människor i fördärvet och göra dem till överträdare av Guds heliga lag, som han själv, så skulle jag önska att Guds änglar kunde komma till jorden och förmedla denna sak, i hela dess vidsträckta innebörd. Då känner jag så starkt för själar, som av fri vilja vänder sig bort från ljus, kunskap och lydnad mot Guds heliga lag. Liksom Adam och Eva litade på Satans lögn, att ”ni blir som Gud”, så hoppas dessa själar att genom olydnad kunna nå upp till högre höjder och skaffa sig någon smickrande position. Jag är så rädd att jag, medan andra sover, använder timmar till bön, om att Gud måtte använda Sin mäktiga kraft till att bryta det falska bedrägeriet (626) över människors sinnen och i enkelhet leda dem till Golgata kors. Sedan lugnar jag mig själv med att dessa själar är köpta genom Herren Jesu blod. Kanske hyser vi en kärlek till dessa själar, men Golgata bevisar hur Gud älskar dem. Denna uppgift är inte vår, utan Herrens. Vi är endast instrument i Hans händer till att göra Hans vilja, inte vår egen. Vi ser på dem som trotsar nådens Ande och skälver inför dem. Vi hyser en sorg och vi är besvikna över att de visar sig vara osanna mot Gud och sanningen: Vi känner emellertid en djupare sorg, när vi tänker på Jesus, som har köpt dem med Sitt eget blod. Vi vill ge allt vad vi har för att frälsa en enda, men vi finner att vi inte klarar det. Vi skulle vilja ge själva livet för att frälsa en enda själ till evigt liv, men inte ens detta offer skulle kunna utföra uppgiften. Det enda stora offret har redan blivit gjort i Jesu Kristi liv, mission och död. O, om människor ville betrakta detta offers storhet! Då skulle de bättre kunna fatta frälsningens storhet.