Då Jorden skapades, var den helig och skön. Gud uttalade, att den var förträfflig. Varje blomma, varje buske, varje träd, motsvarade Skaparens avsikt. Allting, som blicken vilade på, var underbart vackert och fyllde sinnet med tankar på Guds kärlek. Genom att fresta människan till att synda, hoppades Satan att han skulle kunna motverka tidvattenvågen av gudomlig kärlek, som omslöt mänskosläktet; men i stället utmynnade hans verksamhet i, att nya och mera omfattande yttringar av Guds barmhärtighet och godhet framkallades.

*****