Apostlarna kände inte längre någon ängslan inför framtiden. De visste att Jesus var i himmelen och att de alltjämt var inneslutna i hans välvilja. De visste att de hade en vän vid Guds tron och de var angelägna om att få framställa sina önskemål inför Fadern i Jesu namn. I högtidlig vördnad böjde de sig i bön och upprepade försäkringen: "Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig." – Joh. 16:23, 24. De sträckte trons hand högre och högre uppåt med det kraftfyllda argumentet: "Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss." – Rom. 8:34. Och pingsten tillförde dem glädjens fullhet genom Hjälparens närvaro, precis som Jesus hade lovat. |