Men det var inte fruktan för döden, som orsakade Jesu outsägliga vånda. Att tro detta, skulle vara att placera Honom under martyrerna i mod och uthållighet; för många av dem, som har dött för sin tro, gav efter för tortyr och död, och gladdes åt, att de ansågs värdiga att lida för Kristi skull. Kristus var de lidandes furste; men det var inte kroppslig ångest, som fyllde Honom med fasa och förtvivlan; det var en känsla av syndens ondska, en vetskap om, att människan hade blivit så bekant med synden, att hon inte insåg dess enorma omfattning, att den var så djupt rotad i det mänskliga hjärtat, att den var svår att utrota.