Judarnas umgänge med de romerska soldaterna gav ofta anledning till motsättningar. Mindre ockupationstrupper var förlagda på olika platser i Judeen och Galileen, vilket påminde judarna om deras egen förnedring som nation. Med bittra känslor lyssnade man till trumpetfanfarerna och såg de främmande trupperna samlas under den romerska fanan och ge den romerska makten sin ödmjuka hyllning. Judarna och de romerska soldaterna kom ofta i strid med varandra, vilket närde hatet. Ofta inträffade det, när någon romersk officer med sin stab färdades genom landet, att han tvingade judiska bönder bära hans tunga bördor uppför bergssluttningarna eller betjäna honom och hans män på annat sätt. Detta var i full överensstämmelse med romersk lag och sed, och om de judiska bönderna gjorde motstånd, resulterade det endast i smädelse och misshandel. Längtan efter befrielse från det romerska oket växte sig starkare för varje dag i judafolkets hjärtan. Denna upproriska anda var särskilt påtaglig bland de djärva och häftiga galiléerna. Eftersom Kapernaum låg vid gränsen, var den romerska garnisonen förlagd dit, och medan Jesus talade till folket fanns med all säkerhet en grupp soldater i närheten, vilket påminde åhörarna om Israels bittra förödmjukelse. Folket satte nu sitt hopp till Kristus och väntade att han skulle framträda och slå ner det romerska övermodet.