Den livlösa naturen uttryckte sympati med sin förolämpade och döende Upphovsman. Solen vägrade, att se på den hemska scenen. Dess fulla, ljusa strålar lyste upp jorden vid middagstid, då den plötsligt verkade vara utplånad. Fullständigt mörker omslöt korset, och hela omgivningen som en sorgdräkt. Det fanns ingen förmörkelse eller annan naturlig orsak till detta mörker, som var djupt som en midnatt utan måne eller stjärnor. Den täta svärtan var ett emblem för det själslidande och fasa, som omfattade Guds Son. Han hade känt det i Getsemane Örtagård, då blodsdroppar tvingades fram ur Hans porer, och där Han skulle ha dött, om inte en ängel hade skickats från Himmelens salar, för att stärka den gudomlige lidande, så att Han kunde trampa Sin blodfärgade väg till Golgata.