För en del har ledstjärnan, för att delta i sanatorieverksamhet, varit att visa, vad ”jag kan uträtta”. De har inte först satt sig ned och beräknat kostnaden och ställt sig frågan, om de, efter att ha inlett arbetet, skulle kunna föra det framåt på godtagbart och framgångsrikt sätt i vördnad för och kärlek till Gud. I stället för, att handla väl överlagt och vara ytterst sparsamma i allt, har de gjort investeringar med lånade pengar. De har känt sig säkra på, att de skulle kunna fortsätta verket utan förlust, och att skulderna snart skulle vara sanerade. De har inte fullgjort sina planer med fruktan och bävan, och de har utsatt saken för bekymmer, som deras verksamhet annars antogs skulle stötta.