Mörkret lyfte sig nu från Kristi förtryckta ande, och Han förnam åter en känsla av fysiskt lidande och sade: ”Jag törsta.” Här kom ett sista tillfälle för Hans förföljare, att sympatisera med och avlasta Honom; men väl mörkret hade tagits bort, avtog deras skräck, och den gamla fruktan återvände för, att Jesus ännu skulle kunna undkomma dem. ”En av dem sprang då och fyllde en svamp med ättikvin, fäste den runt ett spö och gav honom att dricka och sade: ’Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.” {Vers 36.}