Människorna, som profeten talade om, ägde en fin bekännelse till fromheten, och pekade på sin fasta och på annat utvärtes formväsende som bevis för sin fromhet. Dock var deras gärningar fläckade av själviskhetens och habegärets spetälska. De ägde inget annat, än det, som de först erhållit från Gud. Han tilldelade dem Sina gåvor, för att de skulle bli Hans medhjälpare och göra, vad Kristus skulle göra i deras skor, nämligen att ge en sann bild av himmelens grundsatser (Brev 76, 1902)