Kristus kom först till Sitt eget gynnade folk, för att proklamera frälsningens nåderika ord i deras öron; men de avvisade, att lyssna till Hans ord. Det, som upprörde deras elakhet, var den ödmjukhet och klarhet, som Han förklarade profeternas ord om Sig Själv med. Här gavs de ett tillfälle, att få den stora välsignelse, som följde på mottagandet av Kristus. Men de blev förblindade av Satan, och i sin fanatiska iver såg de inte något annat hos Kristus, än snickarens son. Vid en senare tidpunkt kom Han till Nasaret för sista gången. Han ville ge det folk, Han älskade, och som Hans hjärta längtade efter, att välsigna och frälsa, en möjlighet, att gottgöra sitt tidigare gruvliga uppförande och våld emot Honom. Ryktet om Hans mirakler, visdom och makt hade spritt sig överallt, och många av Nasarets folk hade bevittnat Hans förunderliga mirakler. Han hade tystat och drivit ut demoner, helat sjuka och gett blinda deras syn, återställt dövas hörsel, samt väckt upp döda till liv. Detta hade tusentals varit vittnen till. Han trädde fram inför Sitt folk i Sin egen stad, efter att de hade haft möjlighet, att reflektera och ångra sitt hån mot Honom, då Han för första gången offentliggjorde, att Han var Messias. Men de var inte mera beredda, att ta emot Honom, än de var första gången. De hade redan bestämt sig för, att avvisa och håna Honom, och de bibehöll sina fördomar, de ville inte ta emot några bevis och övertygas om, att Han var Den, som skulle komma, Israels Förlossare; för skulle de erkänna Honom, skulle de uttala domen över själva. Han kom till Sitt eget land och folk, men de tog inte emot Honom; och allt sedan dess var deras stolthet, som de inte hade lagt band på, för stor, för att ta emot några bevis och kännas vid Guds kraft i de mäktiga gärningar, Kristus utförde. De förkastade Kristus som sin Frälsare, och väl de hade försatt sina hjärtan i uppror mot Honom, var det inte så lätt för dem, att ändra kurs. Trots de förunderliga gärningar, som de såg Honom göra, var de för stolta och självupphöjda, för att göra avkall på sina upproriska känslor. Alla tecken på och manifestationer av Hans gudomliga karaktär bara förvärrade judarnas hat och avund. De nöjde sig inte med, att själva vända sig från Honom, men de försökte, att hindra alla de nådde från, att lyssna på Hans undervisning, eller vara vittnen till Hans mirakler. Flertalet förkastade Honom. De föraktade Hans anspråkslösa utseende. De förnekade Hans vittnesbörd. De älskade människors pris och världens storhet. Deras bedömning av dessa ting sade dem, att deras dom var den rätta, och motsvarade Guds dom.