Detta var början på ett nytt liv för denna frestade, fallna själ, ett liv i helgelse och frid, ägnat åt Herrens tjänst. I det, att Jesus lyfte upp denna kvinna till ett dygdigt liv, utförde Han en större gärning, än då Han helade den mest elakartade sjukdom. Han helbrägdagjorde själens sjukdom, som bringar evig död. Denna ångerfulla kvinna blev en av Jesu uppriktiga vänner. Hon gengäldade Hans medlidande och förlåtelse med självuppoffrande kärlek och hängivenhet. Då hon senare stod djupt bedrövad vid korsets fot och såg sin Herres dödskamp och hörde Hans smärtfyllda rop, genomborrades hennes hjärta på nytt; ty hon visste, att detta offer skedde på grund av synden. Det ansvar, som hon hade ådragit sig, genom att med sin stora synd ha bidragit till Guds Sons smärta, tycktes i sanning stort. Hon förnam, att de kval, som trängde igenom Frälsarens kropp, var för hennes skull; blodet, som flöt från Hans sår, flöt, för att utplåna hennes synd. De suckar, som kom över Hans darrande läppar, orsakades genom hennes överträdelse. Hennes hjärta smärtade av sorg, som övergår all beskrivning, och hon kände, att ett liv fyllt av självförnekelse blott skulle vara en ringa betalning för det eviga livets gåva, som Jesus så oändligt dyrt hade köpt åt henne.