Satan lade särskilt noga märke till, hur saker och ting utvecklades omedelbart efter Adams syndafall, för att utröna, hur hans verksamhet hade inverkat på Guds styre, och vad Herren hade för avsikt, att göra mot Adam på grund av hans olydnad. Guds Son, i färd med, att bli släktets Lösgörare, försatte Adam i ett nytt förhållande till sin Skapare. Han var alltjämt fallen; men hoppets dörr ställdes på glänt för honom. Guds vrede svävade ännu över Adam, men dödsdomens verkställighet sköts upp, och Gud höll tillbaka Sin indignation, ty Kristus hade gett Sig i kast med uppgiften, att bli människans Frälsare. Kristus skulle drabbas av Guds vrede, som rättvist skulle slå mot människan. Han blev en refug och tillflyktsort för människan, och fastän människan utan tvivel var en brottsling, och förtjänade Guds vrede, kunde hon ändå – genom tro på Kristus – vila i trygghet och överleva. I själva dödens grepp blommade livet, om människan bara ville ta emot det. Den helige och obegränsade Guden, som bor i ett ljus vi inte kan nå, kunde inte längre vandra med människan. Inget samband gick längre att upprätthålla direkt mellan människan och hennes Danare.