Då Han oförskämt väcktes av de skräckslagna fiskarna, kände Frälsaren ingen rädsla för egen del; Hans oro gällde lärjungarna, som hade misstrott Honom i farans stund. Han tillrättavisade deras rädsla, vilken påvisade deras otro. De borde ha kallat på Honom vid det första tecknet på fara, och Han skulle ha stillat deras oro. Men i sina försök, att rädda sig själva glömde de, att Jesus var ombord. Hur många, i livets prövande scener, mitt i förvirring och fara, kämpar på egen hand mot motgångens stormar och glömmer, att det finns En, som kan hjälpa dem! De litar på sin egen styrka och skicklighet, tills de, förbryllade och missmodiga, minns Jesus och uppmanar Honom ödmjukt, att rädda dem. Även om Han med bedrövelse tillrättavisar dem för deras otro och självsäkerhet, misslyckas Han aldrig med, att höra deras allvarliga rop och ge dem den hjälp, de behöver.