Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom, ty han hade förtröstat på sin Gud" (verserna 22, 23). På detta sätt räddades Guds tjänare. Och den snara, som hans fiender lagt för hans undergång, visade sig innebära deras eget fall. På kungens befallning kastades de i lejongropen, och slukades omgående av vilddjuren.