Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. Jakob reste, i överensstämmelse med bruket för ihågkommandet av viktiga händelser, ett minnesmärke över Guds barmhärtighet. Närhelst han reste den vägen, kunde han sedan dröja vid detta heliga ställe, för att tillbedja Herren. Och han kallade platsen för Betel, det vill säga Guds hus. Han upprepade med stor tacksamhet löftet om, att Gud skulle vara med honom, och sedan lovade han högtidligt: 'Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde.'