När Saul hörde Davids ord, kände han sig ödmjukad och måste erkänna, att han talade sanning. Han blev djupt rörd, när han märkte, att han hade fullständigt varit i den mans våld, vilkens liv han eftertraktade. David stod framför honom fullkomligt oskyldig; och Saul utropade nu på ett vänligt sätt: "'David, min son, är det verkligen du?' Och han brast i gråt." Sedan försäkrade han David: "'Det är du som har rätt, inte jag' [. . .] 'Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. . . . Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer befästas under ditt styre." Och David ingick ett förbund med Saul om, att när detta inträffade, skulle han ta Sauls hus under sitt beskydd och ej utplåna hans namn.