Då aposteln förlorat ur sikte sin egen, nära förestående bortgång, förnam han ett djupt bekymmer för lärjungarna, som han snart skulle komma att lämna. De måste hädanefter uthärda fördomar, avsky och förföljelse. Han gjorde sitt bästa, för att stärka och uppmuntra de få kristna, som ledsagade honom till avrättningsplatsen, genom att upprepa de övermåttan dyrbara löften, som ges åt dem, vilka blir förföljda för rättfärdighetens sak. Han försäkrade dem om, att inget skall gå förlorat av allt det, som Herren har sagt om Sina prövade och trofasta barn. De skall stå upp och skina; ty Herrens ljus skall gå upp över dem. De skall ha sina vackra kläder på sig, när härlighetens Herre skall uppenbaras. Under en liten stund må de vara tyngda av mångfaldiga frestelser, de må vara utblottade på jordiska bekvämligheter; men de måste uppmuntra sina hjärtan, genom att säga: Jag vet, vem jag har trott på. Han är i stånd till, att vaka över det, som jag har betrott åt Honom. Hans tillrättavisning skall upphöra till sist, och den fullkomliga fridens morgon skall gry.