Ett sådant tillstånd uppstår inte utan att trossamfunden själva bär skulden. När andligt mörker kommer över nationer, över församlingar och över enskilda personer, är inte orsaken att Gud egenmäktigt stänger av nådens källor. Människorna själva försummar eller förkastar det gudomliga ljuset. Ett slående exempel på denna sanning ser vi i det judiska folkets historia på Kristi tid. Judarna hade blivit världsliga och hade glömt Gud och hans ord. Deras intellekt hade förmörkats. Deras sinnen hade blivit jordiska och sinnliga. Därför visste de heller inte någonting om Messias ankomst. I sin otro och stolthet förkastade de Återlösaren. Ändåavstängde inte Gud vid det tillfället den judiska nationen från kunskapen om frälsningens välsignelser eller från att få del av den. Men de som förkastade sanningen förlorade allt intresse för Guds gåva. De hade ”gjort mörkret till ljus och ljuset till mörker” ända till dess att det ljus som fanns i dem hade blivit mörker. Och hur stort var då inte mörkret!