Folket stod som förstenat av fruktan och förundran med ögonen fästade på Kristus. Frälsaren, vilken ännu knäböjde i bön, var omstrålad av det ljus, som alltid omgiver Guds tron. Hans ansikte var vänt upp emot himmelen och lyste så härligt, att de aldrig förr hade sett någon människas ansikte så skönt. Tordönet rullade, blixtrar bröt fram ur den öppna himlen, och en röst hördes därifrån, som sade med ett förfärligt majestät: ”’Denne är min Son, den älskade. I honom har jag min glädje.’” (Matteusevangeliet 3:17)