Fastän de gengäldade Hans godhet med ondska och Hans kärlek med hat, fortsatte Han trofast Sitt barmhärtiga uppdrag (Psaltaren 109:5). Han avvisade aldrig de människor, som sökte Hans nåd. Han var Själv hemlös, och hån samt fattigdom var Hans dagliga lott; men Han levde för att hjälpa människorna och lindra deras plågor samt tiggde om, att de skulle ta emot livets gåva. Då nådens böljor slungades tillbaka av förhärdade hjärtan, strömmade de ut över dem igen i en än större omfattning av ömhet och outsäglig kärlek. Men Israel hade vänt sig bort från sin bäste vän och ende hjälpare. Hans kärleksfulla uppmaningar hade föraktats, Hans råd tillbakavisats och Hans varningar skrattats bort.