Då den händelse, som förväntades år 1844, inte inträffade, drabbades de människor, som stadigt höll fast vid adventtron, av svåra prövningar. Den enda tröst, de hade avseende sin sanna ställning, var ljuset ledande deras tankar hän till den himmelska helgedomen. Somliga förkastade det tillvägagångssätt, som de hade använt till att räkna ut de profetiska tidsperioderna, och sade, att den Helige Andes kraft, som hade ledsagat adventrörelsen, berodde på människors eller djävulska makters inflytande. En annan kategori hävdade å det bestämdaste, att Herren hade lett dem genom den erfarenhet, som de hade haft. Medan dessa personer väntade och vakade samt bad, för att lära känna Guds vilja, insåg de, att deras store Överstepräst hade inlett en ny tjänst, och genom att följa Honom i tro, fick de också tillfälle att se avslutningen på menighetens gärning. De vann en klarare förståelse av den förste och den andre ängelns budskap, och sattes nu i stånd till, att ta emot och överföra till världen den tredje ängelns högtidliga varning i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel.