Ibland dem, som motsatte sig påvedömets övergrepp, stod valdenserna i främsta ledet. Påvedömets vrånglära och fördärv bemöttes med det häftigaste motståndet i just det land, där påvemakten hade upprättat sitt huvudkvarter. Menigheterna i Piemonte behöll sin oavhängighet i flera århundraden, men till sist krävde Rom, att de skulle underkasta sig. Efter att förgäves ha kämpat emot romarkyrkans tyranni, erkände dessa kyrkors ledare motvilligt, att den makt, som hela världen tycktes hylla, hade överhögheten. Det var dock ett stort antal, som vägrade att erkänna påvens eller prelaternas myndighet. De var fast beslutna, att visa Gud trofasthet och att bevara sin rena, barnsliga tro. Dessa grupper skilde sig nu ifrån varandra. De människor, som höll fast vid den gamla tron, drog sig undan. Några av dem lämnade sina hem i Alperna och satte ned sanningens banér i främmande länder; andra drog sig tillbaka till bergens fästningar och de isolerade, trånga dalar, där de hade frihet till, att tillbe Gud.