I Wartburg hörde Luther, vad som hade skett, och sade djupt bekymrad: ”Jag har alltid väntat, att Satan skulle sända oss denna farsot.” Han genomskådade dessa falska profeters sanna karaktär och såg den fara, som hotade sanningens sak. Påvens och kejsarens motstånd hade inte vållat honom så stort bekymmer och sorg som det, han nu erfor. Från Reformationens bekännande vänner hade dess värsta fiender framträtt. Samma sanningar, som hade gett honom så stor glädje och tröst, utnyttjades nu för att skapa strid och förvirring i församlingen.