”Låt oss förkasta detta påbud”, sade furstarna. ”När det gäller samvetet, har flertalet ingen makt.” Deras företrädare tillkännagav: ”Det är påbudet från 1526, som vi står i skuld till för den fred, riket åtnjuter, och upphävandet därav skulle fylla Tyskland med olycka och splittring. Riksdagen är inte kompetent till, att göra annat, än att bevara religionsfriheten, tills kyrkomötet sammanträder.” Det är statens plikt, att beskydda samvetsfriheten, och där går också gränsen för dess myndighet i religionsfrågor. Varje världslig regering, som försöker att styra över eller påtvinga iakttagandet av religiösa ceremonier med borgerlig myndighet, uppoffrar just den grundsats, som de evangeliska kristna så tappert kämpade för.