19-23 (Jesaja 50:11). Människor kallar ont för gott, och gott för ont – [Jesaja 5:19-23 anförs]. Den här framställda klassen använder sig av, för att upphöja sina egna åsikter, ett resonerande, som inte finner sitt gillande i Guds Ord. De vandrar i lågorna från sin egen eld. Genom sitt bestickande eller förledande resonemang suddar de ut skillnaden mellan gott och ont, som Gud vill skall behållas. Det heliga likställs med det gemena. Girighet och själviskhet ges andra namn; de kallas för sparsamhet. Deras uppträdande som oberoende upprorsmakare, deras hämnande och envishet utgör, i deras ögon, belägg för ett ädelt sinnelag. De uppträder, som om ovetande angående det gudomliga inte skulle vara farligt eller rent av dödligt för själen; och de låter det egna resonerandet gå före Guds uppenbarelse, de egna planerna ta Guds maningars och buds plats. Andras gudaktighet och samvetsgrannhet kallas för fanatism, och utövarna av sanning och helighet bevakas och klandras. De talar illa om sådana, som lär ut och tror på gudaktighetens hemlighet, ”Kristus i er, härlighetens hopp.” Grundsatserna, som detta vilar på, ser de inte; och så fortsätter de längs sin egen villas väg, lämnande vidöppet för Satan, att tåga rakt in i själens kammare (The Review and Herald, den 22. december, 1896).