Vid tiden strax efter sin omvändelse var Paulus inspirerad av en stark längtan efter att få hjälpa sina medmänniskor att se Jesus av Nasaret som den levande Gudens Son, som är mäktig att förvandla och frälsa. Från den stunden hade han ägnat sitt liv och all sin kraft åt att framställa den Korsfästes kärlek och makt. Hans vidsynta sympati omfattade alla samhällsklasser. "Både mot greker och mot andra folk", förklarade han, "både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser." – Rom. 1:14. Kärleken till härlighetens Herre, som han så skoningslöst hade förföljt i hans efterföljare, var den aktiverande principen i hans beteende, hans motivationskraft. Om hans iver någon gång på pliktens väg började avmattas, var en enda blick på korset och den häpnadsväckande kärlek som där uppenbarades, tillräcklig för att komma honom att fatta nytt mod och gå vidare på självförsakelsens väg.