På hemvägen från Jerusalem med församlingen kretsade hela deras uppmärksamhet kring prat och umgänge med andra, varför Jesus blev bortglömd en hel dag. Hans frånvaro märktes först vid dagens slut. Josef och Maria hade blivit ärade av Gud på ett särskilt sätt, genom att betros ansvaret för Frälsaren. Änglar hade bebådat Hans födelse för herdarna, och Gud hade lett Josefs steg, för att bevara den unge Frälsarens liv. Men förvirringen genom allt pratande hade kommit dem att försumma deras heliga förtroende, och de tänkte inte på Jesus på en hel dag, trots att de inte borde ha glömt Honom för ett ögonblick. De vände trötta åter, bedrövade och rädda, till Jerusalem. De erinrade sig den förfärliga massakern på oskyldiga barn av den gruvlige Herodes, som hoppades att utplåna Israels kung. Då deras ängslan försvann, tack vare att de fann Jesus, erkände de inte sin egen pliktförsummelse, utan de riktade förebråelser mot Kristus: ”varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.’” Jesus ställde en motfråga i de hövligaste ordalag: ”’Varför har ni letat efter mig?” Men dessa ord visade på ett fint sätt klandret åter till dem själva, och påminde dem om, att i fall de inte hade varit så strängt upptagna av ting av ringa betydelse, skulle de inte ha haft bekymret med att leta efter Honom. Så rättfärdigade Han Sitt handlande: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” Medan Han höll på med det arbete Han kommit till jorden för att uträtta, hade de (35) försummat det arbete, som Hans Fader entydigt hade instruerat dem om. De förstod inte till fullo Kristi ord, likväl begrep Maria till stor del deras betydelse, och lade dem på hjärtat, till att tänka på i framtiden.