När de förskräckta lärjungarna så ohövligt väckte Frälsaren, hyste han ingen fruktan för sitt eget välbefinnande; men det bedrövade honom, att de inte hade förtröstan till honom i farans stund. Han tillrättavisade dem för deras fruktan, som uppenbarade deras otro. De skulle ha väckt honom vid farans utbrott, så skulle han ha tagit bort deras bekymmer. Men under sina bemödanden att frälsa sig själva förglömde de, att Jesus var i båten. Och hur många finns det inte, som under livets faror, prövningar och bekymmer kämpar ensamma mot motgångens storm och glömmer, att det finns En, som kan hjälpa dem! De förlitar sig på sin egen styrka och skicklighet, till dess de, villrådiga och modlösa, erinrar sig Jesus och kallar ödmjukt på honom för frälsning. Och änskönt han med bedrövelse nödgas tillrättavisa dem för deras otro och självtillit, uraktlåter han dock aldrig att höra deras uppriktiga rop, och han hjälper dem alltid i nödens stund.