Dessa motståndare till Kristi och apostlarnas lära kunde inte göra annat, än tro, ehuru de vägrade att erkänna, att Jesus hade stått upp från de döda och förblivit på jorden i fyrtio dagar därefter; beviset för det var för entydigt, för att de skulle betvivla det. Icke desto mindre var deras hjärtan inte förvandlade, ej heller slog dem deras samveten med anledning av den förfärliga handling de hade begått, genom att slunga Honom i döden. Då kraften från himmelen kom över apostlarna på ett så anmärkningsvärt sätt, avhöll fruktan dem från våld, men deras bitterhet och avundsjuka var oförändrade. Fyra tusen hade redan omfattat den nya lära, som apostlarna undervisade om, och både fariséerna och sadducéerna fattade beslutet ibland sig själva, att om dessa (279) lärare finge lov till, att fortsätta oförhindrade, skulle deras inflytande ändå allvarligare äventyras, än då Jesus var på jorden. Om en eller två förkunnelser från lärjungarna kunde åstadkomma så fantastiska utfall, skulle världen snabbt tro på Kristus, i fall de hade frihet härtill, och då skulle prästernas och makthavarnas inflytande gå förlorat.