Tessalonikerna hade ivrigt gripit tanken på, att Kristus skulle komma, för att förändra eller förhärliga de trofasta levande, och ta dem till Sig Själv. De hade ingående vaktat sina vänners liv, för att de inte skulle dö, och gå miste om den välsignelse, som de såg fram emot vid sin Herres anländande. Men döden fällde den ene efter den andre av deras älskade; och de begravdes inför deras ögon i fruktan och bävan. Alla deras stamfäder hade blivit begravda på samma sätt, och i smärta såg tessalonikerna på sina dödas ansikten för sista gången, och förväntade sig inte, att de skulle möta dem i ett framtida liv.