Satan var färdig, att slunga anklagelsen mot Gud och sprida upproret till de himmelska världarna. Men i stället för att tillintetgöra världen, sände Gud Sin Son för att frälsa världen. Ehuru moraliskt fördärv och uppror kännetecknade varje del av den förlorade världen, blev en väg till återupprättelse säkerställd. Just i det kritiska ögonblicket, då Satan tycktes vara nära att segra, kom Guds Son som nådens sändebud. Genom varje tidsålder, under varje timme av mänsklighetens historia hade Gud visat Sin kärlek mot det fallna människosläktet. Trots människans fördärv hade Han ständigt förbarmat Sig över henne. Och i tidens fullbordan förhärligades den Oändlige, genom att sända över världen en flod av frälsande nåd, som aldrig skulle hejdas eller dras tillbaka, förrän frälsningsplanen blivit fullbordad.