Dessa frågande människor böra försiktigt och sorgfälligt ledas och uppfostras liksom lärjungar i en skola. Många av dem måste först glömma teorier, som varit djupt inrotade i deras liv. Och när de så bliva övertygade om, att de befunnit sig i villfarelse angående bibliska ämnen, råka de i förvirring och tvivel. De äro då i behov av det ömmaste deltagande och hjälp. De behöva sorgfälligt undervisas; man måste bedja för och med dem samt bevaka och bevara dem med den kärleksfullaste omsorg. Sådana, som fallit för frestelsen och afvikit från Gud, äro i behov av hjälp. Denna klass av människor framställes under bilden av det förlorade fåret. Herden lämnade de nio och nittio i öknen och sökte efter det ena förlorade, till dess han fann det; då vände han med glädje tillbaka, bärande det på sina skuldror. Likaså framställes detta genom kvinnan, som sökte den förlorade pänningen, till dess hon fann den och därpå sammankallade sina grannar, för att dessa skulle fröjdas med henne, att' hon återfunnit det förlorade. Här framhålles klart för oss, huru himmelska änglar samvärka med de kristna. Det härskar mera glädje inför Guds änglar över en syndare, som omvänder sig, än över nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring behöva. Det härskar också glädje hos Fadern och Kristus. Hela himmelen är intesserad i människans frälsning. Och den människa, som fått vara redskapet till en enda själs frälsning, har också rättighet att glädja sig, ty Guds änglar hava med djupaste intresse varit vittnen till hennes bemödanden och glädjas med henne över hennes framgång.