Judarna väntade på en Messias som skulle framträda i yttre prakt. De väntade att han genom ett enda utslag av oemotståndlig vilja skulle förändra människornas tankegång och tvinga dem till att erkänna hans överhöghet. På det sättet skulle han, enligt deras uppfattning, försäkra sig om sin egen upphöjelse och tillfredsställa deras ärelystna förhoppningar. När Jesus därför behandlades med förakt, var frestelsen synnerligen stark för honom att visa sitt gudomliga väsen. Med ett ord, med en blick kunde han ha tvingat sina förföljare att bekänna att han var Herre över konungar och härskare, präster och tempel. Men det var hans svåra uppgift att hålla sig till den ställning han hade valt, som en av människorna.