Med Kristi död tycktes lärjungarnas förhoppningar gå om intet. De såg på Hans slutna ögonlock och nedsjunkna huvud, Hans hår som var hopsmält med blod, Hans genomborrade händer och fötter, och deras ångest var obeskrivlig. De hade inte trott förrän på slutet, att Han skulle dö, och de kunde knappt tro sina sinnen, att Han verkligen var död. Himmelens Majestät hade ge upp livet, övergiven av de troende, utan lindring genom en lättnadens handling eller ett ord av sympati; ty inte ens de medlidande änglarna hade fått betjäna sin älskade Befälhavare.