1-5. Ett bättringens inflytande från Gud är av nöden – [Jesaja 58:1-3 anförs]. De häri beskrivna personerna inser sig sakna Guds favör; men i stället för att söka denna på det av Honom förelagda sättet, orsakar de kontrovers med Gud. De frågar, varför Herren inte ger dem Sitt bestämda erkännande, när de fullgör så många ceremonier. Gud besvarar deras klagomål: ”Men se, på er fastedag gör ni vad ni har lust till, och alla era arbetare driver ni hårt. Ni håller er fasta med kiv och trätor, ni slåss med onda nävar. Ni fastar inte på sådant sätt nu att ni kan göra er röst hörd i höjden.” Dessa fastor är bara ett skådespel, ett låtsat verk, en ödmjukhetens kasperteater. Dessa tillbedjare, som sörjer och gråter, behåller samtidigt sina motbjudande karaktärsdrag. De ödmjukar sig inte av hela hjärtat, de låter sig inte tvättas rena från andlig nedsmutsning. De har inte fått de uppmjukande skurarna från Guds nåd. De är utfattiga på den Helige Ande, utfattiga på ljuvligheten hos himmelens inflytande. De uppvisar ingen verklig syndaånger, eller tro, som fungerar genom kärlek och rengör själen. De är orättvisa och själviska i sina göranden, de förtrycker obarmhärtigt dem, som de ser som stående under sig. Ändå anklagar de Gud för, att Han försummar att visa Sin makt å deras vägnar, och upphöja dem över andra på grund av deras rättfärdighet. Herren sänder dem ett otvetydigt åthutningens budskap, som visar, varför de inte är föremål för Hans nåd (Manuskript 48, 1900).