Trots att de har detta slående exempel framför sig, vanhelgar somliga bekännande kristna Guds hus med andedräkter, som är förorenade av ångorna från sprit och tobak. Och spottkopparna är stundom fyllda med utslungat spott och tobak. Utflödet kommer ständigt från dessa behållare och förorenar atmosfären. Människor, som bekänner sig vara kristna, böjer sig, för att tillbe Gud och vågar också, att be till Honom, med läpparna fläckade av tobak, medan deras halvt förlamade nerver darrar av det utmattande bruket av detta starkt narkotiska medel. Och detta är den hängivenhet de visar en helig och syndhatande Gud. Förkunnare i den heliga predikstolen, med besudlad mun och läppar, vågar ta Guds heliga ord på sina förorenade läppar. De tror, att Gud inte lägger märke till deras syndiga njutning. ”Därför att domen inte genast fälls över det onda, styrks människors barn att göra det som är ont.” {Predikaren 8:11.} Gud tar inte emot ett offer från deras händer, som på detta sätt förorenar sig själva och med sin tjänst offrar rökelse av tobak och sprit, lika litet som Han skulle ha tagit emot offret från Arons söner, som offrade rökelse med främmande eld.