Den judiske fången står framför härskaren i det mäktigaste rike, som Solen någonsin strålat över. Trots all sin rikedom och ära, är kungen i stor vånda, men den unge landsflyktingen är lugn och lycklig i sin tro. Nu, om någonsin, är tiden inne för Daniel att upphöja sig själv, att låta den egna godheten och överlägsna kunskapen lysa igenom. Det första han gör, är emellertid att avsäga sig all ära och upphöja Gud som visdomens upphov: