Då tiden för utgången av de sjuttio årens fångenskap närmade sig, framträdde Jeremias profetior extra tydligt i Daniels sinne. Han insåg, att det nu var dags för Gud att utsätta Sitt folk för ytterligare en prövning; och med fasta, ödmjukhet och bön lade han sig ut för Israel inför himmelens Gud med dessa ord: "’O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet" (Danielsboken 9:4-6).