Daniel basunerar inte ut sin egen trofasthet inför Herren. I stället för att påstå sig vara ren och helig, likställer sig den hedrade profeten ödmjukt med de verkligt syndfulla i Israel. Den klokhet, som Gud hade ingjutit i honom, var lika överlägsen klokheten hos världens stora män, som Solens klara middagsljus strålar mera lysande, än den svagaste stjärna. Betänk ändå bönen från denne man, som var så högt gynnad av Himmelen. Med stor självförkrosselse, med tårar och hjärtenöd bönfaller han intensivt för egen del och för sitt folk. Han blottställer själen inför Gud, bekänner sin egen ovärdighet och vidgår Herrens storhet och majestät.