Den landsförvisade profetens vistelseort, en ö, uppvisade yttringar av Guds kraft, och genom naturens företeelser umgicks han med sin Gud. Själens intensivaste längtan efter Gud, dess innerligaste böner, steg upp till himmelriket från det klippiga Patmos. Då Johannes betraktade klipporna, blev han påmind om Kristus, grundvalen till hans egen styrka, i vars skugga han kunde gömma sig utan fruktan.