Johannes’ Ödmjukhet
Den älskade lärjungen beviljades förmåner, som dödliga sällan fått. Han hade dock blivit så grundligt delaktig av Kristi karaktär, att stoltheten inte kunde slå rot i hans hjärta. Hans ödmjukhet bestod icke bara i en bekännelse; den bestod av en nåd, som klädde honom lika naturligt som ett ytterplagg. Han försökte alltid, att skyla över sina egna rättfärdiga handlingar och att undvika allt, som skulle verka vara ett försök att dra uppmärksamheten till honom själv. I sitt Evangelium nämner Johannes den lärjunge, som Jesus älskade, men döljer faktumet att den som hedrades på detta sätt, var han personligen. Hans förfaringssätt var alltid fritt från själviskhet. I sitt dagliga liv lärde och levde han ut kärlek i högsta grad. Han var synnerligen väl medveten om den kärlek, som borde förekomma ibland blodsbröder och kristna syskon. Han framställer och tillråder denna kärlek såsom ett nödvändigt kännetecken på Jesu efterföljare. Saknas denna, är alla anspråk på det kristna namnet förgäves