Patmos, en öde klippö i Egeiska Sjön, hade utsetts av de romerska myndigheterna till förvisningsort för brottslingar. Men för Guds tjänare visade sig denna dystra boning vara himmelens port. Han stängdes ute från livets jäkt och från aktivt arbete som evangelist, men han utestängdes inte från Guds närvaro. I sitt ödsliga hem kunde han umgås med konungars Konung och mera ingående studera yttringarna av gudomlig makt i naturens bok och på inspirationens sidor. Han fann nöje i, att begrunda det stora skapelseverket och älskade den Gudomlige Arkitektens kraft. Under tidigare år hade hans ögon hälsats av åsynen av skogstäckta kullar, gröna dalgångar och fruktbärande slätter; och i naturens samlade skönhet hade han glatt sig åt att spåra Skaparens visdom och skicklighet. Nu var han omgiven av anblickar, som för många skulle ha tett sig dystra och ointressanta. Men för Johannes var det annorlunda. Han lyckades dra de väsentligaste lärdomar från de hotande, ödsliga klipporna, mysterierna hos det stora djupet och himlavalvets härlighet. För honom bar det hela avtrycket av Guds makt och tillkännagav Hans härlighet.