Kallelsen från himmelen kom till Abraham för första gången, medan han bodde i "Ur i Kaldeen", och i lydnad för den flyttade han till Harran. Hans fars familj följde med honom dit; ty de förenade sin avgudadyrkan med den sanne Gudens tillbedjan. Abraham stannade kvar där, till dess Tera dog. Men från hans fars grav bad honom den gudomliga rösten att gå vidare. Hans bror Nahor och dennes familj ville inte lämna sitt hem och sina avgudar. Förutom Abrahams hustru Sara valde endast Lot, den en lång tid förut avlidne Harans son, att dela patriarkens pilgrimsliv. Det var likväl ett stort sällskap, som reste från Mesopotamien. Abraham ägde redan stora boskapshjordar, av vilka Österlandets rikedom bestod, och han omgavs av en talrik skara tjänare och biträden. Han lämnade sina fäders land, för att aldrig mer återvända, och han tog med sig allt, som han hade, "all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran." Ibland dessa fanns många, som var påverkade av högre bevekelsegrunder än dem, som var förbundna med tjänstgöring och själviska intressen. Under deras uppehåll i Harran hade både Abraham och Sara lärt andra, att dyrka och tjäna den sanne Guden. Dessa förenade sig med patriarkens familj och följde honom till löftets land. "Och de ställde sin färd till Kanaans land, och de kom till Kanaans land." (King James Version)