Befallningen uttrycktes i ord, som måste ha fyllt faderns hjärta med ångest: "'Ta din ende son, honom som du älskar, Isak . . . och offra honom där som brännoffer". Isak var sitt hems glädje, faderns tröst på ålderdomen och framför allt arvingen till den utlovade välsignelsen. Att genom olyckshändelse eller sjukdom förlora en sådan son, skulle ha varit hjärtskärande för den ömme fadern; det skulle ha böjt ned hans grånade huvud med sorg; men han blev befalld, att utgjuta denne sons blod med sin egen hand. Detta tycktes vara alldeles omöjligt för honom.